Mina allra käraste vänner.

Jossi har varit en viktig kamrat och kompanjon i åtta år. Hon är en Leonberger och alltså en jättestor vovve. Normalvikt ca 60 kg för tikar men tyvärr väger hon lite för mycket.. precis som matte... Vi arbetar båda på saken.

När Jossi var två år fick hon en liten kattsyster som heter Fia. Fia var bara några veckor när jag fick henne eftersom hennes mamma hade förolyckats. De första två dagarna satt hon på min axel alldeles förskräckt över sin bamsesyrras nyfikna närgångenhet.

Sedan blev de de allra bästa kompisar och det blir alltid en liten puss när de möts i ytterdörren eller när någon av dem kommer in eller ut på gården. Fia har också ett sjå med att tvätta Jossis ansikte då och då.

Tack vare min ex-make och gode vän Arne behöver de nästan aldrig vara ensamma. Man brukar säga att man kan lämna katter ensamma över en helg! Det tror jag inte alls på. Jag märker på Fia om hon varit ensam en eftermiddag hur kelsjuk hon är och hur gärna hon vill vara alldeles nära mig.

Jossi sitter hellre i bilen och väntar på mig än hon är ensam hemma. Då känner hon att hon är med mig på något sätt.

Hon är som sagt stor och bamsig och det har faktiskt hänt att en besökande ringt från sin bil på gården och bett mig komma ut och ta rätt på odjuret. Sanningen är att hon är det goaste som finns. Vid unga år hoppade hon gärna upp på folk och det var inte så lyckat och jag var inte tuff nog att få henne att låta bli. En konsultation med den internationelle hunddomaren Marlo Hjernkvist, som bodde i Sollefteå, gav beskedet att vid ca 4-5 års ålder "går det över".

Ålder ja, en Leonberger har en förväntad livslängd på 8 år, så nu är jag tacksam för varje månad hon är frisk. Hon har lite problem med lederna men glucosamin i pulverform lindrar avsevärt.

Tack Jossi och Fia för att ni finns i mitt liv!

I need you....